Samhälle – Sida 2 – Midnight Paper

Försöker din stad fortfarande att glädja dig?

I Xi’an är augusti ännu hetare än i Peking, med en upplevd temperatur som sjunker från 43 till 42 grader Celsius precis när föreställningen i Grand Tang Dynasty Ever Bright City tar sin början. Mitt i den brännande värmeböljan inleder en manlig och en kvinnlig artist, klädda i kungliga dräkter och med ansiktsmasker, sin Weebles-föreställning – de dockor som inte faller omkull – inför en uppmärksam publik…

Oavsett om du fängslas av scenen eller inte, kan du inte undgå att beröras när du fortsätter att vandra längs denna livliga promenadgata som för dig tillbaka till Tangdynastins era. De stora skärmarna som visar historiska dramer, terrakottaarmén som ser ut att flyga genom luften, amatörsångare på scen och ljusshowen som ändrar färg vid varje steg skapar en atmosfär som blir alltmer sällsynt på Pekings gator, där design för att glädja medborgarna verkar minska. Inte ens under stora evenemang som de olympiska vinterspelen sändes en enda match på de jättelika skärmarna på Wangfujing Street.

Om bara Xu Wei uppträdde, skulle jag stanna ytterligare två timmar, värmeslag till trots. Men när jag tänker på de musikaliska fontänerna vid Giant Wild Goose Pagoda och ljusshowen på de antika stadsmurarna, oavsett estetiska preferenser, är det uppenbart att Xi’an fortfarande anstränger sig för att underhålla både sina invånare och turister. Samtidigt har minnena av fyrverkerierna som lyste upp hela Peking bleknat och blivit till en avlägsen dimma.

Att leva för sig själv: En reflektion över individualitet och släktskap

I sin låt ”Nya låtar med gamla berättelser” undersöker Jonathan Lee självkritiskt dynamiken mellan far och son och konstaterar uppriktigt att ”två män kan till slut se likadana ut hela livet”. Denna observation sträcker sig bortom familjeband och anspelar på de ytliga förbindelser vi ofta upprätthåller med våra så kallade ”syskon”.

I gårdagens flöden på sociala medier, fyllda av sorgliga pandemivideor, fanns fortfarande den välbekanta uppmaningen att ”enas och stå enade mot det yttre”. Detta återspeglar en vägran att rannsaka sig själv, och vissa väljer istället att lägga skulden på externa krafter trots tragedin.

Ilskan i dessa berättelser är tvetydig. Är den riktad mot de ”utländska djävlarna”, som karaktärerna Wei Chunfang och Wei Xiaobao beskriver, eller är den en återspegling av vad Nobelpristagaren Svetlana Alexievich beskrev i ”Second-Hand Time” – en befolkning med den socialistiska genen, identisk med och skild från resten av mänskligheten?

Kanske är det dags att befria oss från plikten som ”uppväckt drake med vaksamma ögon”, att röra oss bortom gränserna för ett inbillat samhälle och verkligen leva för oss själva. Denna förändring uppmuntrar inte bara till personlig frigörelse, utan också till att odla ett perspektiv som värdesätter introspektion framför utåtriktad skuldbeläggning, vilket främjar en mer nyanserad förståelse av vår plats i världen.