Kategori: Samhälle

Under helgen såg jag en sällsynt artikel av Liushen Leilei där han bad de berörda parterna att inte riva Jin Yong-biblioteket i staden Jiaxing, och det påminde mig om ett meddelande om att rädda stadens träd som jag såg på gatan några dagar tidigare.

Där stod det att Norrköpings kommun hade godkänt att fyra stora träd i stadens centrum skulle fällas för att ge plats åt ett nytt femvåningshus och en öppen torgyta. Som svar på detta kommer en viss miljögrupp att hålla en demonstration någonstans, någon gång, och de hoppas att fler människor kommer att ansluta sig till dem i kampen för stadens träd.

Förutom meddelandet hängdes en banderoll upp som var så framträdande att förbipasserande stannade till för att titta på den och ta bilder. Den verkade mer visuell och levande än SFI-lektionen om ”Demokrati och samhälle” och påminde människor på avstånd om att det är så här vi hanterar saker och ting.

När jag läste meddelandet med Google Translate kunde jag höra Leung Man-taos röst i mina öron:

”Det garanterar inte framgång, det fungerar inte alltid, men det är ett andligt ljus som lyser upp världen.”

För två månader sedan fick hyreshuset bredvid vattentornet rubriker i den svenska televisionen på grund av en explosion. När jag vaknade tidigt den dagen för att arbeta på min laptop hörde jag plötsligt en hög smäll, och sedan kände jag bara vagt att fler bilar än vanligt passerade förbi byggnaden, utan att egentligen tänka på vad som hade hänt.

Det var först efter gryningen, när jag såg polisens avspärrning på gatan, som jag kom ihåg att kolla upp det på nätet, och den bekanta scenen dök upp i ett videoreportage på STV. Det hade skett en explosion i lägenhetsbyggnaden mittemot stadion; ingen skadades, men dörren till byggnaden och några parkerade bilar på gatan skadades. Polisen förhör de boende och väntar på att tekniker ska undersöka platsen.

Det tog mindre än 40 minuter från explosionen klockan 4 på morgonen innan en officiell nyhetsrapport publicerades på nätet. Tre dagar senare kom en uppföljande artikel om att två misstänkta personer gripits för bland annat allmän vandalism och brott mot lagar om brandfarliga och explosiva material.

I efterhand kan jag konstatera att jag förmodligen var en av de få som var vakna vid den tidpunkten. Men ännu viktigare är att de som höll mikrofonen fortfarande sov djupt när händelsen inträffade.

Det första nyheten om dammstormen i Peking kom från ett SMS från en varumärke för luftrenare: ”Sandstormen är på väg! ……”

Detta påminner om den lilla historien om att ”sälja tyg på en solig dag och paraplyer på en regnig dag”. Det handlar inte bara om ett tankesätt, utan visar också att varje händelse kan ha olika inverkan på olika branscher, företag och individer.

Ett annat exempel är den ”livslängdsrisk” som ofta nämns inom försäkringsbranschen och som kan komma som en chock för dem som hör det för första gången. Men både försäkringsbolag och socialförsäkringar betalar mer för pensioner och sjukförsäkringar när människor lever längre, så livslängd är en risk för dessa organisationer.

När dåligt väder eller katastrofer inträffar hjälper företag som tillhandahåller viktiga varor och tjänster människor att ta sig igenom dem. Vi kan inte klandra dem för att dra nytta av nationella katastrofer bara för att de har medvind.

Frågan är om det är rättvis handel, dvs. om företagen använder katastrofer för att monopolisera marknader, höja priserna eller på annat sätt göra vinst på otillbörliga sätt.

Innan jag såg en film igår, snubblade jag över en svensk pocketutgåva av ”Lonely Planet: Peking” (2009 års utgåva) i en secondhandbutik. I den här boken var ”Peking” det äkta Peking.

Mellan förordet och innehållsförteckningen fanns ett myllrande Wangfujing Snack Street, med en banderoll i bilden som löd: ”För din säkerhet, vänligen undvik olicensierade taxibilar.”

Vidare bläddring avslöjade ”Tre män från Guizhou”, ”Den gamla bokmalen”, ”Den skäggige konstnären som bidrog till designen av Fågelboet” – denna guidebok från mer än ett decennium sedan framstod mer som ett arkeologiskt fynd eller en elegi. Mina skuldkänslor för att ha köpt den för tre yuan (och därmed berövat den en eller flera potentiella svenska läsare) avtog gradvis, eftersom det ständigt föränderliga Peking inte väntade på att publikationen skulle hinna ikapp innan det fortsatte framåt.

Naturligtvis förändras inte allt. Som det summeras i bokens slut: ”Peking utgör fortfarande en utmaning för alla med funktionsnedsättning… Även om de flesta nya byggnader och en del större sevärdheter har blivit mer ’tillgängliga’, gör det ofta ingen större skillnad.”

Vi bör inte låta en nostalgisk känsla förhindra oss från att erkänna problem som har funnits länge. Den väg vi beträder idag är trots allt samma väg som vi har tagit steg för steg genom historien.

En sällsynt klar söndagseftermiddag gick vi längs den sjöväg som vi upptäckte förra gången och såg flockar av gräsänder som vilade på trädstubbar i vattnet. Vi funderade fortfarande på om vi borde ta med oss bröd nästa gång, men ankorna fladdrade och hoppade till stranden, och det visade sig att en ung mamma delade ut mat på stranden. Hennes dotter tittade på när hennes mamma matade ankorna från en barnvagn. Solljuset som filtrerade genom trädens fläckiga skuggor gav en av de kanske mest fridfulla scenerna i livet.

Vi skyndade oss förbi och såg att flickans nacke var böjd, och hennes mamma hjälpte henne upp då och då, men snart var hennes huvud sänkt igen. Men det fanns ingen sorg i moderns ansikte, utan hon spred glatt maten i sina händer. Ankorna, som vaddar och sträcker sig efter mat, verkar bota allt.

Jag påminns om det syskonpar som Shi Tiesheng en gång skrev om, också det i en vacker park en solig söndag. Den unga flickan blev mobbad på grund av sin mentala brist och hennes storebror försökte desperat skydda henne, men tog sedan med henne hem utan att säga ett ord. Författaren sade nästan förtvivlat: ”Det är rätt att vara tallös. Om Gud hade gett den här lilla flickan både det vackra och det efterblivna, skulle det bara vara rätt att vara mållös och gå hem.”

Detta påstående kan vara oklanderligt ur en realistisk synvinkel, men om de missgynnade grupperna behandlas orättvist och de bara kan hålla andan och dra slutsatsen att ”det finns ingen rättvisa när det gäller ödet”, kan det hända att vi för alltid lever i en orättvis värld.