Kategori: Liv

När gruppdiskussionen började gav en klasskamrat mig sin telefon och bad mig skriva in frågan på engelska i Google Translate. När han såg arabiskan på skärmen log han och vi började öva på bruten svenska.

Detta är ett typiskt ögonblick i vår SFI-kurs, vilket också kan förklara dess syfte – att låta människor från hela världen lära sig ett nytt språk på relativt lika villkor och gradvis skaffa sig en ny identitet.

Det ger mig ytterligare en insikt om att när du flyttar till ett nytt land och lokalbefolkningen talar sitt språk med dig kan det vara av respekt snarare än arrogans, för de kommer inte att behandla dig annorlunda bara för att du ser ut som du gör.

Naturligtvis är det inte bara sagor. Som en amerikansk klasskamrat uttryckte det: den nya regeringen gillar inte en enda person i det här klassrummet.

Jag känner vår svensklärare bättre än jag känner den svenska regeringen. Hon bad en annan elev att skriva hennes namn i translittererad form på kinesiska och kopierade de tre tecknen i det övre vänstra hörnet av whiteboardtavlan. Efter varje lektion raderade hon vad hon hade skrivit. Men veckor senare finns hennes kinesiska namn fortfarande kvar.

Under mina grundskoleår bombade NATO Jugoslavien. Mitt i det sociala tumultet initierade några klasskamrater en bojkott mot att lära sig engelska, vilket resulterade i en sträng tillrättavisning från vår lärare. Idag har skepticismen mot att lära sig engelska återigen blivit högljudd.

Nyligen besökte jag flera stora museer i Norrköping och observerade att många utställningar saknade engelska beskrivningar. Stadsbiblioteket har en omfattande samling på nästan alla språk, men svenskan dominerar. Vid ett besök i det närliggande IKEA i Linköping mitt i veckan upptäckte jag inte ett enda ord på engelska.

Trots att jag under de två veckor jag varit här endast träffat på ett fåtal svenskar som inte talar engelska alls – de är så få att de kan räknas på handens fingrar – förstår jag fullständigt hur lokalbefolkningen kan leva väl med att enbart tala svenska. I en stad med över hundratusen invånare ger det rika utbudet av kultur och utbildning en grund för att söka en viss grad av självständighet.

Ju öppnare en plats är, desto mindre nödvändigt blir det att lära sig engelska. Men paradoxalt nog är de mest öppna platserna de som minst sannolikt ser engelskan som ett hot. Detta är den paradox vi står inför.

Jag är inte höjdrädd, men jag är lite rädd för föremål som svajar på höjden, till exempel hängbroar.

Första och enda gången jag åkte skidor var av ren nyfikenhet och jag tog linbanan upp till mellannivån, men jag vågade inte hoppa av, vilket ledde till att utlänningen på nästa plats fick åka runt med mig i onödan.

För några år sedan hoppade jag bungyjump med två vänner på Shidu. Vi var tvungna att ta linbanan upp först, vilket var lite skakigt.

Jag köpte en T-shirt med Stålmannen på den tiden, och när personalen såg Stålmannen komma, knuffade de mig rakt ner.

Det fria fallet var långsammare än väntat och inte lika viktlöst som en berg- och dalbana.

I somras åkte jag till Shidu igen för att se andra hoppa bungyjump. Det var väldigt få människor där och det tog lång tid innan man kunde kliva av. Det fanns ingen DJ som tidigare heller, det var mycket kallare.

Jag köpte två lådor med drop cannons i en liten affär på gatan, och den gamle mannen som skötte affären var mycket glad.

Senare åkte vi till Sandu. Så snart du kommer in finns det en hängbro och det finns ingen annan väg att gå. Bron svajade så mycket att jag knappt kunde nå mitten av den när jag ropade till mannen framför mig: ”Sluta svaja”. Han gungade inte, det var hans barn som var för rädd för att gå och stannade där.

När det gäller rädsla tänker jag alltid på monologen från den klaustrofobiska Chen Jianbin i Chicken Poets.

”Jag har aldrig varit rädd för små utrymmen, slutna plan och svajande skrov. Det jag var rädd för var något annat. Att inte bli tagen på allvar, att bli övergiven av publiken, att inte ha någon talang, att vara en förlorare. Vem skulle inte vara rädd för det?”