På eftermiddagen gick jag och handlade och råkade se grupper av föräldrar som väntade utanför fotbollsplanen på att deras döttrar skulle sluta träna. Detta är ingen vanlig syn, eftersom skolorna här vanligtvis ligger mycket nära där folk bor, men Norrköping har bara en träningsplan, som också är planen för de vuxna lagen.
Jag har just hört att den kinesiske fotbollsspelaren Afrden Asqer har avslutat sitt lånekontrakt med Mjällby AIF i förtid och aldrig deltagit i några officiella matcher. Även om Samuel Adegbenro, Allsvenskans tidigare skyttekung, hade en misslyckad säsong med Beijing Guoan, kan antalet kinesiska spelare som verkligen kan slå sig in i den svenska ligan förmodligen räknas på ena handens fingrar.
Bland mina fotbollsvänner som spelar tillsammans på helgerna finns en far och son. Sonen, cirka tio år gammal, tränar i Norrköping. Han är mycket mer förnuftig än andra och snart kommer han nog inte att spela med oss längre. För de barn som spelar fotboll här kan det bli en livslång hobby, även om de inte blir proffs.
Från början trodde jag att jag skulle kunna återvända till arenan när de kinesiska spelarna anlände i september. Det som lockar med de nordiska lagen är inte deras övergripande skicklighetsnivå, utan deras stabila utvecklingssystem. När de kommer att producera ett nytt geni som Ibrahimovic eller Haaland, det är förmodligen inte något som kan ”planeras”.
