Under mina grundskoleår bombade NATO Jugoslavien. Mitt i det sociala tumultet initierade några klasskamrater en bojkott mot att lära sig engelska, vilket resulterade i en sträng tillrättavisning från vår lärare. Idag har skepticismen mot att lära sig engelska återigen blivit högljudd.
Nyligen besökte jag flera stora museer i Norrköping och observerade att många utställningar saknade engelska beskrivningar. Stadsbiblioteket har en omfattande samling på nästan alla språk, men svenskan dominerar. Vid ett besök i det närliggande IKEA i Linköping mitt i veckan upptäckte jag inte ett enda ord på engelska.
Trots att jag under de två veckor jag varit här endast träffat på ett fåtal svenskar som inte talar engelska alls – de är så få att de kan räknas på handens fingrar – förstår jag fullständigt hur lokalbefolkningen kan leva väl med att enbart tala svenska. I en stad med över hundratusen invånare ger det rika utbudet av kultur och utbildning en grund för att söka en viss grad av självständighet.
Ju öppnare en plats är, desto mindre nödvändigt blir det att lära sig engelska. Men paradoxalt nog är de mest öppna platserna de som minst sannolikt ser engelskan som ett hot. Detta är den paradox vi står inför.