Jag är inte höjdrädd, men jag är lite rädd för föremål som svajar på höjden, till exempel hängbroar.
Första och enda gången jag åkte skidor var av ren nyfikenhet och jag tog linbanan upp till mellannivån, men jag vågade inte hoppa av, vilket ledde till att utlänningen på nästa plats fick åka runt med mig i onödan.
För några år sedan hoppade jag bungyjump med två vänner på Shidu. Vi var tvungna att ta linbanan upp först, vilket var lite skakigt.
Jag köpte en T-shirt med Stålmannen på den tiden, och när personalen såg Stålmannen komma, knuffade de mig rakt ner.
Det fria fallet var långsammare än väntat och inte lika viktlöst som en berg- och dalbana.
I somras åkte jag till Shidu igen för att se andra hoppa bungyjump. Det var väldigt få människor där och det tog lång tid innan man kunde kliva av. Det fanns ingen DJ som tidigare heller, det var mycket kallare.
Jag köpte två lådor med drop cannons i en liten affär på gatan, och den gamle mannen som skötte affären var mycket glad.
Senare åkte vi till Sandu. Så snart du kommer in finns det en hängbro och det finns ingen annan väg att gå. Bron svajade så mycket att jag knappt kunde nå mitten av den när jag ropade till mannen framför mig: ”Sluta svaja”. Han gungade inte, det var hans barn som var för rädd för att gå och stannade där.
När det gäller rädsla tänker jag alltid på monologen från den klaustrofobiska Chen Jianbin i Chicken Poets.
”Jag har aldrig varit rädd för små utrymmen, slutna plan och svajande skrov. Det jag var rädd för var något annat. Att inte bli tagen på allvar, att bli övergiven av publiken, att inte ha någon talang, att vara en förlorare. Vem skulle inte vara rädd för det?”