I sin låt ”Nya låtar med gamla berättelser” undersöker Jonathan Lee självkritiskt dynamiken mellan far och son och konstaterar uppriktigt att ”två män kan till slut se likadana ut hela livet”. Denna observation sträcker sig bortom familjeband och anspelar på de ytliga förbindelser vi ofta upprätthåller med våra så kallade ”syskon”.
I gårdagens flöden på sociala medier, fyllda av sorgliga pandemivideor, fanns fortfarande den välbekanta uppmaningen att ”enas och stå enade mot det yttre”. Detta återspeglar en vägran att rannsaka sig själv, och vissa väljer istället att lägga skulden på externa krafter trots tragedin.
Ilskan i dessa berättelser är tvetydig. Är den riktad mot de ”utländska djävlarna”, som karaktärerna Wei Chunfang och Wei Xiaobao beskriver, eller är den en återspegling av vad Nobelpristagaren Svetlana Alexievich beskrev i ”Second-Hand Time” – en befolkning med den socialistiska genen, identisk med och skild från resten av mänskligheten?
Kanske är det dags att befria oss från plikten som ”uppväckt drake med vaksamma ögon”, att röra oss bortom gränserna för ett inbillat samhälle och verkligen leva för oss själva. Denna förändring uppmuntrar inte bara till personlig frigörelse, utan också till att odla ett perspektiv som värdesätter introspektion framför utåtriktad skuldbeläggning, vilket främjar en mer nyanserad förståelse av vår plats i världen.